Om Russkiy Toy

Historik

Förfäderna till Russkiy toy var Engelsk toy terrier, som var mycket duktiga mus-och-råttfångare. De första representanterna för Engelsk toy terrier infördes till Ryssland redan under 1700-talet. I mitten av 1800-talet hade de små, lekfulla hundar blivit favoriter bland den Ryska eliten. Under den Ryska revolutionen i början av 1900-talet ansågs de små sällskapshundarna som ”borgerliga överdrifter”. Den nya regeringen prioriterade bruksraser och därmed försvann den Engelska toy terriern gradvis från Ryssland.

På 50-talet bestämde sig sovjetiska hunduppfödare och entusiaster att återuppliva den nästan utdöda rasen. Eftersom det inte längre fanns några renrasiga Engelska toy terrier i Sovjetunionen var uppfödarna tvungna att arbeta med djur utan stamtavlor, och hundar som tagits som krigsbyte från Tyskland. Ännu en svårighet med projektet var att man inte kunde jämföra de hundar man fick fram med rasrena Engelska toy terrier på grund av järnridån.

De inhemska uppfödarna visste inte att de faktiskt hade utvecklat en ny ras som skilde sig väsentligt från den ursprunglig rasen. Bland annat var dessa hundar betydligt mindre än den Brittiska motsvarigheten, och hade andra kroppsproportioner och annan skalle och kallades därför för Moskvadvärgterrier.

I slutet av femtiotalet, i en valpkull där en av föräldrarna inte var renrasig, föddes en hane med långa tofsar på öronen och på tassarna. Djuret såg så sött och roligt ut att uppfödarna bestämde sig för att behålla den här attraktiva mutationen och inkludera valpen i rasen. Så här uppstod en ny gren av rasen – Långhårig Moskvadvärgterrier.

Trots den dramatiskt ökade populariteten förblev Moskvadvärgterrier ”lokala” husdjur ganska länge, praktiskt taget okända utanför landet. Först 2006 erkände International Cynological Association (och SKK) rasen som tillhörande gruppen sällskapshundar. På begäran av FCI-kommissionen döptes Moskvadvärgterrierr om till Russkiy toy och fick därefter rätten att delta i världsmästerskap och europeiska mästerskap.

Mentalitet

”Rasen ska vara lättlärd och positiv. De är aktiva, roliga, lättlärda och tåliga och de följer gärna med på det mesta. I rasstandarden står det att beteendet skiljer sig markant från hane och tik av denna ras. Beteendet inom denna ras skiljer sig ungefär lika mycket som inom andra raser. Tikar kan ibland vara mer självständiga och egensinniga. Hanarna kan vara lite jämnare i temperamentet eftersom de inte genomgår samma hormonsvängningar som tikarna. Tikarna löper oftast 2 gånger per år, och varje löpperiod sträcker sig ”över cirka tre veckor. Båda kön är lika lämpade som älskade familjemedlemmar, valet är en smaksak. ”

SRTK

Russkiy toy är små och glada hundar som gillar när det händer något. Kanske något för den aktive som gillar att jobba med sin hund – agility, lydnad, viltspår, freestyle, cirkuskonster (bara det inte regnar och är för kallt så är en Russkiy Toy med på det mesta). De lär sig mycket snabbt bara ägaren har en positiv framtoning – de älskar pipiga/gullande röster och naturligtvis en belöning i form av något gott eller en leksak, som kastas iväg när de utfört sin uppgift. De har ett mycket bra minne och kommer ihåg vad de har lärt sig länge- detta både på gott och ont.

Själv har jag varit emot att tala med ”fjantig” röst till hundar, och det fungerade i många år tills jag fick en Russkiy Toy och upptäckte att hon verkligen älskade att man talade med ”gullig” och pipig röst till henne. En Russkiy toy är mycket mottaglig för röstlägen, och i vardagen kan man få hunden att göra som man vill genom att ömsom tala sträng och ömsom gullande med rösten. Ett exempel från vår vardag är när vi vill få hundarna att inte jaga katten. Med en djupare, lite hotfull röst, säger vi ”Rör inte katten!”, och hundarna stannar upp, och vi går då genast över till gullrösten och säger ”Å, sicka duttiga vovvar” eller något annat fånigt. Tyvärr fungerar detta bara om vi är vaksamma och håller ögonkontakt med hundarna, då hundarna ÄLSKAR att jaga katten.

Snabb ämnesomsättning

En Russkiy Toy har snabb ämnesomsättning och kan gå snabbt upp och ner i vikt. Därför är det viktigt med regelbundna måltider, och att rasta hunden ofta eftersom de bajsar och kissar oftare än större hundar. De har en liten kropp och har svårt att hålla kroppsvärmen och behöver därför täcke på sig när det är kyligt.

Egocentriska

Russkiy Toys anser att världen kretsar runt dem och de vill gärna bestämma allt själva (här måste man som ägare sätta gränser så de inte blir alltför odrägliga). De flesta är mycket smarta och kommer snabbt på hur de ska manipulera sin omgivning, så de får sin vilja igenom eller som det stod på en rysk hemsida när den översattes till svenska att de är ”Intellektuella och stora sluga som snabbt studerar svagheterna hos sin egen mästare och vet hur man mästare kan trycka på medlidande”. Som exempel kan de om de är trötta vilja att ”alla” ska gå och sätta sig och ha det mysig i soffan, och känner de sig hungriga eller sugna på något gott kan de upplysa sina människor om det också (en Russkiy Toy kan se oändligt sorgsen ut medan den sitter och sneglar mot köttbullarna på spisen).

Dörrklockor

Kommer det någon måste det påvisas med skall (djupt klingande för sin storlek), sen är det oftast inte mer med det – några aggressiva vakthundar är de inte. Att skälla när någon kommer, eller om de hör eller ser något som är avvikande, tillhör rasen, de är framavlade för att vara levande dörrklockor. Vissa individer är mer skallglada än andra, och är de är runt året har de också tendens att skälla omotiverat mycket.

Drama-queens

Många individer är mycket dramatiska. Minsta lilla skada (eller förväntad skada) kan leda till skrikande och gnäll, och det är lätt att tro att de skadat sig mer allvarligt än de faktiskt har. Som exempel kan vi berätta om den gången vår lilla hund Klara nästan träffades av en fallande kudde och skrek till som om hon var allvarligt skadad. Eller den gången Benji sprang emot en trappkant och vi trodde att han brutit benet eftersom han inte kunde gå på benet och skrek i flera minuter. Det visade sig att han bara skadat en av klorna lätt-och var fullständigt återhämtad efter fem minuter.

Människor

Russkiy Toys älskar sina människor och vill oftast vara nära, nära och kan slingra sig om den mänskliga halsen som en varm boaorm, eller sitta som en papegoja på axeln … fast den älskade människa som har något gott är den som är populärast för tillfället. I rasstandarden står:

”De är sociala och kontaktsökande mot både hundar och människor. De är stora personligheter, kvicka i huvud och kropp och passar för den aktive. Det krävs inga dagliga långpromenader. Rasen är rolig att träna och uppskattar att mysa och ta det lugnt. De är tydliga i sitt kroppsspråk och därmed har de lätt för att umgås med andra hundar. Men storleken gör att de inte kan leka med vilken hund som helst. Olyckor kan ske med större raser. De ska inte vara rädda och skygga. En russkiy toy ska vara aktiv, spontan, kontaktsökande och gilla att vara i rörelse.”

SKK

Vår kommentar: De är kontaktsökande men är oftast reserverade mot främlingar, och behöver tränas i att främmande människor tar i dem – däremot älskar de alla som de känner! Har de haft positiva upplevelser av barn älskar de barn – de är ju så härligt aktiva och hittar på så många roliga saker och så har de en tendens att bjuda på allt möjligt gott.

Russkiy Toys är små glada och aktiva hundar som älskar sin familj, men som i alla raser finns fördelar och nackdelar med rasen. Vad som är en nackdel eller en fördel beror lite på hur man ser på det hela. Här kommer några nackdelar och fördelar med rasen:

Nackdelar

  • Gillar inte regn, rusk och kyla – vill inte gå långa promenader i sådant väder.
  • Har snabb ämnesomsättning och går snabbt upp och ner i vikt- måste vara noga med maten.
  • Fryser lätt och har svårt att hålla värmen i kyligt väder -måste investera i minst ett bra täcke.
  • Ger skall när någon kommer eller om de hör eller ser något avvikande.
  • Anser att rätta platsen för mys är nära, nära dig i soffan – glöm ”inga hundar i soffan!”
  • Stjäl mat när de tror ingen ser.
  • Kan vara svåra att få helt rumsrena, vill inte gå ut och kissa när det är kallt, rusk och kyla.


Fördelar:

  • Gillar inte regn, rusk och kyla – vill inte gå långa promenader i sådant väder.
  • Har snabb ämnesomsättning och går snabbt upp och ner i vikt – lätt att snabbt få i bra form.
  • Fryser lätt och har svårt att hålla värmen i kyligt väder -måste investera i minst ett bra och tjusigt täcke.
  • Ger skall när någon kommer eller om de hör eller ser något avvikande – ingen kan smyga sig på dig.
  • Anser att rätta platsen för mys är nära, nära dig i soffan – mysigt!
  • Stjäl mat när de tror ingen ser -roligt och underhållande med en smart hund.
  • Kan vara svåra att få helt rumsrena – men kan använda sig av en kattlåda.

Dräktighet

Dräktighetstid
I medeltal är en tik dräktig 63 dygn räknat från parning med en variation på 56-72 dagar. Variationen beror på flera saker men viktigaste faktorn är när tiken haft ägglossning. Räknat från ägglossningen så går de flesta tikar dräktiga 63 dygn +/- någon dag.

Tecken på dräktighet:

  • Viss vulvasvullnad kvarstår efter löpet
  • Tiken är illamående i vecka 3 och/eller 5
  • En lindrig blödning från vulva under vecka tre i graviditeten är normalt.
  • Rodnad av spenarna från vecka 4
  • Spen och juverförstoring från vecka 5
  • Bukförstoring från vecka 5
  • Klar, seg flytning från 4-5 veckan
  • Fosterrörelser från vecka 7

Dräktighetsdiagnos kan ställas på flera olika sätt men vanligast idag är att man gör ett ultraljud ca 28 dagar efter parning. Nackdelen är att en enstaka valp kan missas men fördelen är att man kan se att valparna lever och att allt verkar normalt med livmodern. Det är dock svårt att räkna valpar med ultraljud.  Man ser bara en liten del av buken åt gången och det är lätt hänt att man räknar samma valp flera gånger eller missar en annan. Vill man räkna valpar är det bättre att ta en röntgenbild någon gång efter dag 43. Då har valparnas skelett börjat bli så förkalkat att det ses på röntgen.


Med lite träning kan man lära sig att känna fosterblåsorna i buken från vecka 3.


Det finns även blodprov som kan användas men det visar bara om tiken blivit dräktig men talar inte om hur valparna mår. Valparna kan tom ha dött men provet kommer fortfarande att vara positivt.

Kullstorleken påverkas inte av hanhunden utan av hur många ägg som tiken producerat under löpet samt hur många befruktade ägg som överlever och utvecklas till valpar.

Unga tikar har i regel lite mindre kullar och sedan ökar kullstorleken fram till ca 4 års ålder varefter den åter minskar. Detta är statistik för tik-populationen i stort. Den enskilda tiken kan givetvis avvika totalt från detta.

Alla ägg som befruktas blir inte valpar. Många ägg dör under den första tiden i livmodern och fram till ungefär dag 45 i dräktigheten kan livmodern resorbera (lösa upp) de döda fostren. Dör fostren efter dag 45 så föds de antingen fram i samband med förlossningen eller så aborteras de. Det händer att enstaka valpar resorberas men att tiken föder fram de andra valparna normalt.

Känsligaste tiden i dräktigheten är dag 13-30. Fostren utvecklas då i en rasande takt och är extra känsliga för störningar som tex mediciner eller infektioner.

Inavel anses vara en bidragande orsak till att kullarna blir mindre.

Den normala dräktigheten, hund

Fredrik Ståhlberg
Legitimerad Veterinär  

Knäleder

PATELLA

Patella betyder knäskål.

PATELLALUXATION

Patellaluxation innebär att knäleden kan förflyttas från sitt normala läge. Detta kan leda till att hunden får problem med det den ena eller båda knälederna. Alla hundars som har patellaluxation får inte problem – eller får enbart lättare besvär som exempelvis att de ibland  hoppar till med ena bakbenet. Andra kan få stora besvär redan som unga och kanske måste genomgå en operation.

Observera att en Russkiy Toy kan hoppa på tre ben utan att ha varken patellaluxation eller ont. Hundar som inte har samma steglängd fram som bak tar tydligen sig fram snabbare på tre ben, men det kan även bero på att det är vått på marken och/eller kallt. Typiskt för denna sorts trebenthet är att de bara hoppar på tre ben utomhus – när de springer eller om de fryser om tassarna av någon anledning.

HUR UPPKOMMER PATELLALUXATION?

Att en hund får patellaluxation kan bero på många olika faktorer (ledband, ledvätska, muskler, skelettet m.m.)  som mer eller mindre kan vara ärftliga  – men ännu vet man inte helt klart hur det nedärvs. Även en yttre skada, felaktig  utfodring, för mycket mat, för mycket motion eller för lite rörelse kan också leda till knäproblem. Inga hundar föds med patellaluxation utan detta uppkommer oftast under hundens uppväxt – men kan uppkomma så tidigt att det uppmärksammas redan när hunden är valp. Patellaluxation förekommer på alla raser men är vanligast på små raser och vanligare på tikar än hanar.

HUR UNDVIKER JAG ATT HUNDEN FÅR PATELLALUXATION?

Eftersom det oftast är ärftligt kan det vara svårt att undvika i vissa fall, men eftersom även kost  och motion kan inverka ska man vara noga med en bra kost och låta valpen och unghunden röra sig fritt i kuperad terräng men undvika långa monotona promenader på hårt underlag. Se upp med vikten, en överviktig hund belastar knäna onormalt mycket.

HUR VET MAN ATT HUNDEN ÄR FRI FRÅN PATELLALUXATION?

Patellaluxation kan konstateras genom palpering (undersökning med händerna). Gradering av patellaluxation sker på en skala från 0 till 3 och baseras på hur lätt knäleden kan förflyttas

  • Grad 0 =    Normalt
  • Grad 1 =   Knäskålen kan vridas ur led (luxeras) manuellt men återgår själv till rätt läge
  • Grad 2 =   Knäskålen kan lätt vridas ur led, antingen manuellt eller av sig själv och   kan förbli ur led.
  • Grad 3 =    Knäskålen är permanent ur led. (Går att bekräfta med röntgen)

HÄLTA: Det vanligaste tecknet på att en hund har  patellaluxation är att den får hälta, hunden lyfter då upp ena baktassen och går på tre ben. Observera att om en Russkiy Toy går på tre ben behöver det inte automatiskt betyda att den har knäledsfel, då en Russkiy Toy bland annat också kan gå på tre ben om den får köldkramp, fryser om tassarna eller om halsbandet kliar. Hundar med allvarliga knäledsfel, på båda knälederna, går ofta mycket bredbent bak. Hundar som har bättre bakbensrörelse än frambensrörelse kan springa snett och ha en tendens att lyfta upp ett av bakbenen när de springer fort. 

UNDERSÖKNING: Vänta med att undersöka hunden tills den är minst 12 månader, eftersom en unghund ibland  kan ha  lite glapp i knäna. Tikar påverkas av hormonerna under löpet så testa inte tiken under löp eller när hon är dräktig, har valpar eller nyligen haft valpar. Observera att endast valpar efter knäledsundersökta föräldrar, som gjorst innan parningen, får registreras i SKK  – undersökta inte nödvändigtvis felfria!

Vill man ha resultatet bokfört hos SKK, ska undersökningen göras efter ett års ålder och av en av Svenska Kennel Klubbens  – för denna undersökning –  godkänd veterinär. Det finns en variation bland veterinärer i hur de bedömer hundens knäleder, det är alltså en delvis subjektiv bedömning. Det går även att själv amatörmässigt undersöka om hunden har patellaluxation. Ställ dig bakom hunden, ta tassen i din ena hand, ta den andra handen och håll fingrarna över knäleden på samma ben. För handen, med tassen, upp och ner ca en decimeter. Upprepa flera gånger. Känner man ett litet ”klick” i fingrarna som ligger över knäleden är det troligen fel på knäleden, och tenderar knät att röra sig åt alla håll vid rörelse är det troligen ett stort knäledsfel.

Storlek

Mankhöjd och vikt

Mankhöjd för en vuxen Russkiy Toy bör ligga mellan 20–28 cm och vikten under 3 kg. Hundar som har en mankhöjd under 18 cm eller över 30 cm blir diskvalificerade i utställningssammanhang, det samma gäller hundar som har en vikt under 1 kg eller över 3 kg.

Hur vet man då hur stor valpen man köper ska bli? Svaret är att det vet man inte – men det finns vissa osäkra riktlinjer. Från det att valparna är 4 veckor tenderar de att fyrdubblar sin vikt till vuxen, när de har fler syskon än ett. – O.B.S. detta är ungefärligt och stämmer långt ifrån alltid. (Den genomsnittliga avvikelsen av vikt kan vara så stor som ~500g [avvikelser mellan 0 och 1550 på nio valpar]).

Vikten på en vuxen hund varierar beroende på vilken form hunden är i för tillfället. En vältränad  och muskulös hund kan väga betydlig mer än en otränad, och en tjock  individ väger naturligtvis mer än mager.

Här är en graf över valpars viktökning från vår L-kull 2020.

Tänder

VARNING!
Små hundar kan bryta underkäken eller tänder om man leker för häftiga draglekar. En dragkamp anpassad till hundens storlek är däremot kul, stärker muskler och hjälper valpens mjölktänder att lossna. Dra därför heller aldrig något ur munnen på valpen utan öppna i stället munnen och ta bort föremålet.


TANDVÅRD – mjölktänder
Redan från det du fått hem valpen bör du dagligen titta hunden i munnen och flera gånger i veckan röra med en bomullspinne över tänderna, så att valpen redan från början lär sig att acceptera tandvård. Lär gärna valpen att ligga på rygg i knät medan du rör vid tänderna – det är det lättaste sättet att komma åt dem.

TAPPA MJÖLKTÄNDER – inte alltid så lätt
Tyvärr har småvuxna hundar ofta problem med att tappa mjölktänderna.
Från 4 månaders ålder är det viktigt att man regelbundet kontrollerar tänderna så att man ser att de permanenta tänderna kan komma fram och inte hindras av mjölktänder som inte vill ramla av. Ofta behöver man hjälp av en veterinär för att bedöma tandstatusen och kanske få dragit ut de tänder som inte vill lossna, detta görs om valpen inte har tappat sina tänder vid ca 6 månaders ålder. Får mjölktänderna sitta kvar för länge kan de påverka bettet, så att det blir fel och även orsaka inflammation i tandköttet. För att hjälpa till med tandbytet kan man ge valpen tuggben, vicka på mjölktänderna och inbjuda valpen på en dragkamp.

TANDVÅRD – permanenta tänder
De permanenta tänderna behöver också skötas om, småhundar får ofta mycket tandsten, detta måste göras regelbundet för att hunden ska få behålla sina tänder och hälsa.

Använd  en liten mjuk tandborste – ex. en babytandborste – eller en fingertandborste av mikrofiberduk, med hundtandkräm på. Man behöver även en rak tandskrapa med rak plan yta, samt gärna även en spetsig.

Lättast kommer man åt hundens tänder för rengöring genom att lägga den på ryggen i knät. Borsta först tänderna med bomullspinnen/tandborsten/mikrofiberduken och tandkräm, borsta även tandköttet. Använd därefter tandskrapan och ta försiktigt bort eventuell plack/tandsten, främst bildas det på de bakre tänderna och huggtänder. Dra med tandskrapan från tandköttet till kanten av tanden. Var noga med att rengöra framtänderna, där bildas lätt en tandköttsinflammation. För att reducera placket på tänderna kan man låta hunden regelbundet få tillgång till något de tycker om att tugga på som ex. grisöron – och ju mer grisöronen luktar/stinker ju godare tycker hunden de är. Annat gott att tugga på är stänger med kyckling inlindat i råhud och torkad kyckling i stora bitar.

Ögon

Det finns ett antal olika ögonsjukdomar hos hund. Några hundraser drabbas oftare av vissa ögonproblem än andra – en del ärftliga. Russkiy Toy har som tur var inga specifika problem med ögonsjukdomar …. som ras, men detta utesluter inte att vissa inivider kan ha det.   

Till och med år 2014 har 140 Russkiy Toys ögonlysts – av dessa var 122 utan anmärkning medan 18 hundar hade fått en eller flera diagnoser (SRTK ögonuppföljning enligt RAS 2014)

Nedanstående Information taget från ”Svenska sällskapet för veterinär oftamologi”   

 http://www.ssvo.se 

ISTICHIASIS
Felväxande ögonhår som kommer ut på ögonlockskanten innanför de normala ögonhåren. De kan irritera och skada hornhinnan. Det finns en ärftlig benägenhet att få problem med felväxande ögonhår.

ENTROPION
Ögonlockskanten rullar in mot ögat (hornhinnan).

EKTROPION
Ögonlockskanten är slapp och viker sig utåt

CORNEADYSTROFI
Grumlingar i hornhinnan (ofta bestående av fetter) som kan vara ärftliga.

ENDOTELDYSTROFI
Hornhinnans innersta hinna har blivit för tunn och släpper in vätska (ödem) i hornhinnan som blir grå. Denna sjukdom är ärftlig hos Boston Terrier.

GLAUKOM (grön starr)
Vätsketrycket inne i ögat blir för högt och detta beror oftast på att avflödet i ögats kammarvinkel är dåligt. Näthinnan tål inte högt tryck och ögat kan därför bli blint. Glaukom hos hundar är mer svårbehandlat än hos människor och synen brukar ej kunna bevaras mer än 1 – 2 år med mediciner. Om trycket ligger för högt gör det ont och man kan behöva operera bort ögat om mediciner inte hjälper. Glaukom är ärftlig hos flera raser och drabbar då oftast båda ögonen men sällan samtidigt. Sjukdomen syns inte innan trycket har ökat så en vanlig ögonlysning ger inte diagnos. Undersökning av kammarvinkeln, gonioskopi,
är inte heller någon säker metod för att förutsäga om hunden ska få glaukom. Inte heller rutinmässiga tryckmätningar gör att man upptäcker sjukdomen tidigt.

PPM (persisterande pupillmembran)
När pupillen ska bildas under fosterstadiet sker inte tillbakabildningen av vävnad som den ska utan strängar av irisvävnad (regnbågshinnan) blir kvar. Dessa strängar kan sitta på tre olika sätt, från iris till iris (relativt ofarligt), från iris till hornhinna (kan ge en grumling i hornhinnan) och från iris till lins (kan ge katarakt). PPM anses ärftligt på vissa raser men är för det mesta harmlös.

PHTVL/PHPV
Detta är en sjukdom som liksom PPM beror på att vävnad och kärl inte tillbakabildas som de ska under fosterstadiet. Den lindrigaste formen visar sig som vävnad och pigment på bakre linskapseln. Värre former kan ge katarakter, fel form på linsen och kvarstående blodkärl bakom linsen. Sjukdomen förekommer mest hos Dobermann men dyker upp även hos andra raser.

KATARAKT (grå starr)
Med katarakt menar man grumlingar i linsen som inte släpper igenom ljus. Det finns många olika former och olika orsaker. De flesta är ej säkert utredda med avseende på ärftlighet. Katarakter delas in i fyra grupper:
· total katarakt – hela linsen är grumlig och ogenomskinlig Ögat är blint
· bakre polär katarakt – grumlingen, som oftast är trekantig, sitter längst bak i linsen Denna form är oftast ärftlig. Grumlingen ökar i storlek men det sker oftast långsamt och brukar sällan påverka synen. Man anger tre grader (lindrig, måttlig och kraftig)
· främre Y-söms katarakt – i både främre och bakre delen av linsen finns ett område (som kallas söm) där linsfibrerna möts. I främre delen har sömmen formen av ett Y och utmed denna kan små grumlingar bildas. Typiskt är att de ökar långsamt i antal, drabbar båda ögonen men aldrig ger synproblem. Sjukdomen anses ärftlig men man avråder ej från avel om den uppkommit efter 4 års ålder.
· övrig partiell katarakt – alla andra former av grå starr, som inte är någon av de tre ovan nämnda, kallas övrig partiell katarakt. Det är ofta svårt att säga något om arvet i dessa fall men om förändringen är vanlig hos rasen, drabbar båda ögonen och ökar i storlek misstänker man en ärftlig bakgrund.

VITREUSFRAMFALL (glaskroppsframfall)
Glaskroppen är en gelatinös vävnad som ligger bakom linsen och fyller ut bakre ögonkammaren. Glaskroppsvävnad kan falla fram igenom pupillen till främre ögonkammaren. Detta kan vara ett första tecken på att linsen kommer att lossna (luxera/subluxera) från sitt fäste.

LINSLUXATION
Linsen kan lossna helt eller delvis från sitt läge bakom pupillen. Orsaken kan vara en ärftlig defekt i linsens upphängningstrådar. Linsen kan lossna (luxera) plötsligt och ge mycket akuta symtom med inflammation och högt tryck i ögat och risk för nedsatt syn men den kan också lossna delvis (subluxation) och då visar hunden inga tydliga symtom på sjukdom. Vid en ögonlysning kan man ställa diagnosen när linsen börjat lossna. I vissa fall, när det finns glaskroppsvävnad framför pupillen, kan man misstänka att linsen kommer att lossna. Ärftlig linsluxation drabbar alltid båda ögonen men sällan samtidigt. Sjukdomen finns hos flera terrier raser.

PRA (progressiv retinal atrofi/fortskridande näthinneförtvining)
PRA kan vara många olika sjukdomar i näthinnan (retina). Antingen så bildas inte näthinna som den ska från början (dysplasi) eller så är det ett fel på ämnesomsättningen så att avfallsprodukter ej tas om hand som de ska. I båda fallen blir näthinnan tunnare (atrofi) och synen successivt sämre. Det första symptomet brukar vara nedsatt syn i mörker. På något eller några år blir djuret helt blint. Ägaren märker då ofta att pupillen är större och har en annorlunda glans/färg. En hund har stor förmåga att anpassa sig till dålig syn och visar inte alltid så tydligt att den blivit blind. Vid vilken ålder symptom och blindhet uppträder varierar mycket mellan de olika delformerna av PRA. Sjukdomen gör inte ont. I vissa fall kan näthinneatrofi leda till att det utvecklas en gråstarr. Näthinnan syns inte (är genomskinlig) så vid en undersökning leta man efter sekundära förändringar i ögonbotten som ökad reflex, grådaskiga färger och tunnare kärl. I mycket tidiga stadier av PRA kan det vara svårt att ställa en säker diagnos vid ögonlysning. Man kan då göra ett ERG eller vänta några månader och göra en ny ögonlysning. ERG är en undersökningsmetod där man mäter syncellernas elektriska svar på ljus. Denna undersökning görs på Veterinärhögskolan i Uppsala och görs under narkos. Med ERG kan man ofta säkerställa diagnosen PRA i ett tidigt stadium. I USA har man lyckats identifiera den gen som orsakar den vanligaste formen av PRA (prcd). Med ett blodprov kan man då fastställa om hunden är bärare av sjukdomen, kommer få sjukdomen eller är helt frisk. SKK har i nuläget (2006) godkänt gentest- resultat på några raser. Testerna är ett komplement till ögonlysning och underlättar avelsplaneringen.

RPED (retinal pigment epitel dystrofi)
tidigare kallad Central PRA (CPRA) är en sjukdom där pigmentcellerna i näthinnan drabbas och anhopningar med pigment bildar bruna fläckar i näthinnan. Sjukdomsförloppet är mycket långsamt och synen bevaras länge. Denna sjukdom är ovanlig i Sverige.

DAG- OCH NATTBLINDHET
Det finns två typer av synceller i näthinnan:
· tappar som registrerar starkt ljus och färger
· stavar som registrerar gråskalor i svagt ljus och mörker.
Om bara en typ av synceller i näthinnan är skadade så ser djuret dåligt antingen på natten eller på dagen. Dessa sjukdomar går ej att se vid en ögonlysning men det går att ställa diagnos med ERG-undersökning. Det finns en gentest (blodprov) för nattblindhet hos Briard. Analyserna görs på Veterinärhögskolan i Uppsala.

RD (retinal dysplasi/felaktig utveckling av näthinnan)
Detta är en medfödd sjukdom där näthinnan lägger sig i veck eller ”rosetter”
Det finns fyra olika former:
· näthinneveck – syns som små gråa/vita streck i näthinnan
· multifokal RD – flera små områden med veck eller blåsor (små näthinneavlossningar) i näthinnan.
· geografisk RD -flera veck som ligger nära varandra i en cirkel eller som en hästskoform ibland med en näthinneavlossning inuti.
· total RD – hela näthinnan är avlossad
Denna sjukdom är mycket omdiskuterad med avseende på avel men hos många raser är den ärftlig. Just där själva vecket eller näthinneavlossningen är fungerar inte näthinnan. Om det är stora områden som är involverade så är synen sämre. Vid total näthinne-avlossning är ögat helt blint.

RETINOPATI
Vid undersökning av ögonbotten hittar man ibland andra fel på näthinnan som inte är någon av ovan nämnda sjukdomar. Man sätter då diagnosen retinopati som betyder en sjuklig förändring i näthinnan. Det kan vara ärr efter inflammationer, defekter som inte liknar någon känd sjukdom eller nyupptäckta sjukdomar som ännu inte fått en specifik diagnos. Det finns retinopatier som är misstänkt ärftliga.

CEA (collie eye anomaly)
Detta är en medfödd utvecklingsrubbning som uppstått redan vid bildningen av ögonbulben. Sjukdomen kan ge tre olika defekter i ögonbotten.
· CRD – en felaktig utveckling av blodkärlen i åderhinnan som ligger under näthinnan. Denna defekt syns ibland endast på valpar under 12 veckors ålder. Senare i livet kan åderhinnans blodkärl kamoufleras av normalt pigment i näthinnan. Undantag är albinoiska ögon, där syns defekten hela livet. CRD är den vanligaste och lindrigaste defekten vid CEA och ger inte några synproblem.
· colobom -en missbildning i utvecklingen av synnervshuvudet som innebär att en del av synnervshuvudet fattas. Det har blivit en grop eller ett hål i en del av eller i hela synnervshuvudet. Vi vet inte hur detta påverkar synförmågan.
· näthinneavlossning– delar eller hela näthinnan kan vara avlossad. Stora colobom kan bidra till näthinneavlossning Vid total näthinneavlossning är ögat blint.
Raser som drabbas är collie, shetland sheepdog, australian shepherd och ibland bordercollie smat tollare.

Öron

Enligt rasstandarden är det bestämt att att öronen på en Russkiy Toy ska stå upp och inget annat. Men … om de inte vill det då?

När det gäller öron på en hund handlar det till största delen om ärftlighet. Hur är det med din hunds föräldrar, mor- och farföräldrar och övriga släktingar? Har de upprättstående öron? ( Fast även om de har det kan det ibland inträffa undantag i släktledet).Det handlar dessutom inte bara om att ha anlag för upprättstående öron utan även hur öron sitter på huvudet – och säkert ännu fler ärftliga anlag. Öron som sitter nära varandra på huvudet verkar ha lättare för att stå upp, än de som sitter långt ifrån varandra.

En liten indikation, på hur öronen ska utvecklas, kan man få reda när hunden är en ung valp. Redan vid runt fem veckors ålder kan man känna att öronen – som kommer att stå upp- blir fasta vid basen . En valp på 8 veckor vars öron står upp när den blir ivrig, kommer troligen att få upprättstående öron naturligt – senast runt 6 månaders ålder.

När valpen fäller sina mjölktänder kan öron, som tidigare stått, ramla ner igen, och detta fenomen är mycket vanligt.( Det är vid denna tid vi har ”tejpat” våra hundars öron – panik, öronen faller ner, vi måste göra något …men det kan vara så att de även utan vår hjälp blivit upprättstående!? )

Några menar att det beror på brist på kalcium när öronen faller ner under tandfällningen, och att det under denna tid är bra att se till att valpen har tillgång till märgben. Då får den i sig kalcium samtidigtsom den utvecklar sin muskulatur i käkarna, och detta ska då hjälpa öronen att resa sig. En del menar att för att få öronen att stå ska man undvika att röra öronen under valptiden eftersom man kan bryta ner brosket i öronen, men jag har även hört motsatsen att öronen ska masseras !? Jag vet inte om det finns någon vetenskaplig grund till dessa ovanstående påståenden.

Knep för att få öronen att stå upp
Det finns flera sätt att få öronen att stå upp. Behöver de bara lite hjälp kan man fästa en bit kirurgtejp på insidan, eller för att få lite mer stadga kan man tejpa fast skavsårsplåster. Behöver öronen ännu mer hjälp, kan man göra som en del gör i rasens hemland, och tejpa fast en urklipppt del av en plastflaska.

Ryska knepet -få öronen att stå med hjälp av en plastflaska och kirurgtejp:

1. Skär ut två bitar ur plastflaskan på ca 3-3,5 cm längd och en bredd på 0,5 cm, och runda av kanterna så att de inte skadar den tunna huden inne i örat.

2. Placera plastremsorna  på tejpet och klipp till plåstret så att den klibbiga delen går 0,5-0,7 cm utanför plastremsorna.

3.Tvätta insidorna av öronen med ex. handsprit så att plåstret fäster bättre. Sätt försiktigt fast plåstren med plastremsorna inne i öronen med den nedre kanten så långt ner som möjligt men inte under vecket vid örats bas.

4. Om allt gjorts på rätt sätt kan plåstren sitta kvar i ca 2 veckor, innan det ev.behöver bytas ut eller tas bort.

Ryska Russkiy Toy ägare